The Scandinavian Caledonides:

Geologi i fjällkedjan omkring Villa Heidelberg
Klimpfjäll (Vilhelmina SV Västerbotten, S Lappland, Sverige)

A. Introduktion

De Skandinaviska Kaledoniderna är en av de klassiska överskjutningsbälten där storskaliga, lågvinklade överskjutningar har uppmärksammats för mer än 100 år sedan (Törnebohm 1888). Sedan dess har det visat sig att de flesta kaledoniska bergarter i Skandinavien är allokton, bergarter har blivit transporterade i östlig eller sydöstlig riktning, över den Baltoskandiska plattformen (Baltica terrane). Kaledoniderna indelas i fem strukturella lager. Ordningsföljden är underifrån räknat: autokton, undre, mellersta, övre (Seve och Köliskollan) och översta alloktonen (Kulling 1972, Gee et al. 1985). De undre enheterna, upp till och omfattande Seven är tolkad som en del av det imbrikerade och förkortade passiva kontinentala randområdet av Baltoskandia (t. ex. Stephens & Gee 1989).

Bergarter från den undre alloktonen är dominerade av klastiska sekvenser från sen Proterozoikum till tidig Paleozoikum, som avlagrades på kontinenten Baltika. Mindre kristallina prekambriska bergartsenheter blev införlivade under överskjutningen. Den mellersta alloktonen och Seve-enheten från den övre alloktonen härstammar från likartade kvartsrika sedimentära komplex från senproterozoikum till tidig paleozoikum (?), förmodligen avlagrade längs den västra kanten av kontinenten Baltika, och från metabasiska bergarter vilka representerar intrusioner och extrusioner som bildades i samband med öppnandet av oceanen, (Proto-Atlanten/Iapetus) under sen Proterozoikum - tidig Paleozoikum.

Dessa enheter, som härstammar från den kontinentala terrane Baltika och dess passiva randområde, skiljer sig ifrån "exotiska" oceaniska, öbåge och kontinentala terranes som bygger upp kölienheten inom den övre alloktonen och den översta alloktonen. Kölibergarterna har blivit indelade i 3 större tektoniska enheter, den undre, mellersta och den övre kölin (Stephens 1980a): Den undre kölin (Virisen - terrane) tolkas att motsvara en intra-oceanisk öbåge. Tillhörande sedimentationsbäcken låg förmodligen nära den västra, laurentiska sidan av oceanen (Stephens och Gee 1985, 1989, Stephens, 1988).

Plattrörelser från sen Proterozoikum till tidig Paleozoikum är långtifrån klarlagd. Det är dock säkert att det var en tidig kompressions- och kollisionsfas under sen Kambrium till tidig Ordovicum (Finnmarkiska fasen) och slutligen en kontinental kollision mellan Baltika, Laurentia och Avalonia under Silur tiden (Skandiska fasen). De mest iögonfallande spåren av Finnmarkisk tektonik är förmodligen den hög-gradig metamorfa bergartsdelen inom Seveenheten i den övre alloktonen. Likväl, är de bäst daterade spåren från Finnmarkisk aktivitet förmodligen de ordovisiska gråvackorna inom autoktonen och undre alloktonen från centrala och norra Skandinavien.

Under den skandiska fasen bygger den kontinentala kollisionen upp orogena kilar, vilka sattes i rörelse från kollisionszonen i riktning mot förlandet och upp på den Baltiska skölden. Under den orogena processen var randområdet av Baltika "subducerad" ner till högtryck djup, som dokumenteras genom eklogiter (och andra HP indikatorer som diamanter) vid nuvarande norska kusten (Västra gnejs regionen). Förskjutningen av de orogena kilar resulterade så småningom till överlagrandet av skollenheterna, vilka härefter i detalj beskrives.

Slutligen föranleder ytterligare orogena processer (såsom åtskiljande av jordskorpan och mantellitosfären, gravitationskollaps och uppskutning av HP bergarter eller fortsatta plattrörelser) en förändring av de orogena strukturerna, lithosfärens stabilisation och avsvalnande. Samtidigt var "post orogena" molasse-typ, terrestriska sediment (Old Red) deponerade i intramontana sedimentationsbäcken och spridda ifrån orogenen och i riktning mot förlandet (t. ex. Baltika, Avalonia) i en tidsålder som sträcker sig från mellersta Silur till tidig Devon.

Huvuddelen av denna text är väsentligt baserad på en sammanställning av geologiska kartbladsbeskrivningar (Sveriges Geologiska undersökning SGU Serie Ai 1:50 000), som sträcker sig över det östra kaledoniska randområdet (Vilhelmina - Storuman) och till norska gränsen i väster. Texten är indelad i lithologisk- strukturell följd och struktur, åtföljd av referenser.
to the top

B. Lithologisk - strukturell följd, ålder och mineraliseringar

De framstående geologiska enheterna på kartan är i princip litologiska eller litostratigrafiska. Enheterna skiljes från varandra genom större och mindre överskjutningar på samma sätt som demonstreras genom geologiska kartor och tvärgående profiler (t. ex. Zachrisson 1991, Zachrisson och Sjöstrand 1990, Zachrisson och Greiling 1993). Dessa tektoniska och stratigrafiska enheter var lokalt störda genom upprepade "out-of-sequence" överskjutningar som påverkade, exempelvis sambandet mellan den undre, mellersta och övre alloktonen och mellan Seve underenheter (Zachrisson 1993, Zachrisson och Greiling 1993). De strukturella enheterna beskrivs i stigande följd:

1. AUTOKTONEN

1.1 Det kristallina urberget av den Baltiska skölden

Det kristallina urberget vid och öst om det kaledoniska randområdet i norra Sverige, söder om Skelleftefältet, är uppbyggd av grovkornig svecofennisk Revsundsgranit intruderad i (äldre) sur gnejs och små volymer av andra bergartstyper (Lundqvist 1979, Björk et al. 2000, Greiling et al. 1999 a, b). Det är väsentligt att lägga märke till att den typiskt rödfärgade Revsundsgraniten knappast är deformerad, i kontrast till graniter från den undre alloktonen. Mikroklin, orthoklas och plagioklas är idiomorfisk och synbarligen odeformerade. Likväl, visar biotit och amfibolit mineraler en mest svag orientering och kvartsmineralens mellanytor karaktäriseras av suturer.

1.2 Sedimentär pålagring (Laisvall eller Torneträskgruppen)

De kristallina bergarterna är diskordant överlagrade med endast några få tiotals metertjocka sedimentära lagren som är bevarade från erosion genom den överlagrande undre alloktonen. I området av Tången (Kulling 1942) finns en sedimentär bassekvens av slam- och siltstenar, vilka är en del av Torneträskgruppen (Kulling 1982). Ytterligare blottningar i området av Tången, Gråtanliden och Sjulsberget, observerades därefter (Bierlein och Greiling 1993, Greiling et al. 1996, 1999a). En översikt av den stratigrafiska åldern och tektonisk betydelse av denna Torneträsk/Laisvallsgrupp ges av Stephens & Gee (1988) och Greiling et al. (1999c). Torneträskgruppen i det aktuella området består av blandade sekvenser av slamstenar, siltstenar och grå, mörkgrå eller mörkt brunfärgade sandstenar, vanligtvis med detritiska glimmerfjäll.
Lagringen är inte ofta bevarat p.g.a. intensiv bioturbation genom hela sekvensen men är i cm till dm skala. Vid den nordöstra sluttningen av berget Tången är Torneträskgruppen åtminstone 40 m tjock och överlagrad av svarta skiffrar från alunskiffer formationen. Den senare karaktäriseras utav svarta slamstenar och siltstenar (alunskiffer) med finkorniga, huvudsakligen submikroskopiska mineraler med skiftande innehåll av kvarts och/ eller karbonat, sulfider (mestadels pyrit) och organisk material. För detaljerad litologisk beskrivning se Andersson et al. (1985). Dessa författare ger också en stratigrafisk ålder av alunskiffern från mellersta till sen Kambrium och lokalt även tidig Ordovicium. Alunskiffern utgör den högsta autoktona enheten under den regionala basala överskjutningen från den undre alloktonen.
to the top

2. UNDRE ALLOKTONEN

Den undre alloktonen representeras av Blaik skollans Komplex (BSK) vilket blev etablerat av Kulling (1955, 1972) som omfattar alla enheter under de högre alloktonerna i det östra randområdet. Senare blev det klarlagt att BSK är indelat i ett flertal strukturella enheter. Likväl är alla enheter av BSK uppbyggda av likartade bergartssekvenser och här litologiskt betraktad som BSK i sin helhet. Längre västerut, är Börgefjällsmassivets graniter och gnejser blottställda under den mellersta alloktonen och tolkade som en del av undre alloktonen. Därför är enheterna i Börgefjällsfönstret beskrivna här, åtföljande BSK.

Kristallint urberg formar huvudbeståndsdelen av vissa enheter i BSK. Den största delen av dessa bergarter består av grovkornig granit och syenit med små kroppar (xenoliter) av mafisk och intermediär sammansättning (Greiling 1982). Graniterna är röda och/eller grönaktiga till färgen med cm stora ögon av kalifältspat. Den primära porfyriska texturen är breccierad och mineralaggregat är deformerade mot en gnejs textur. Plagioklas och ortoklas är sericitiserad; biotit och hornblände delvis omvandlad till klorit. Undulatorisk utsläckning i kvarts är vanlig. Xenoliterna är huvudsakligen amfiboliter, bildade av hornblände och plagioklaser med mindre kvarts. Biotit, klorit, epidot och clinozoisit är sekundära mineral. Den kristallina berggrunden är diskordant överlagrad med klastiska bergarter, ibland med bevarade primär lagring.

Den sedimentära ordningsföljden i den undre alloktonen är jämförlig med Jämtland Supergruppen i typområdet längre söderut (Gee et al. 1974, 1978, Kumpulainen 1982). Risbäcksgruppen (med Kalvberget Formationen), Sjoutälven gruppen (med Långmarkberg och Gärdsjöformationen) och Tåsjögruppen (med Fjällbränna och Norråker Formationen) representeras inom aktuellt område. Mäktigheten i de sedimentära bergarter är i allmänhet mindre än i typområdet .

Risbäcksgruppen är angränsande med typområdet längre söderut (Kumpulainen 1982) och i stora drag jämförlig. Åtskillnad kan dock inte göras mellan de två större klastiska serierna, den undre Stor Rajan formationen och det övre Mångmanberget formationen, som är åtskilda genom den finare klastiska Tvärselet formationen. Beroende på överskjutning finns talrika upprepningar och med brist på klarlagd nyckel horisont, är det ännu inte möjligt att avgöra huruvida ordningsföljden är stratigrafiskt följdriktig eller strukturellt upprepad. I profilen längs vägen Bångnäs-Kultsjöluspen, börjar sekvensen med grova, ofta konglomeratiska, mörka till ljust rödfärgade arkoser. Dessa arkoser ligger på toppen av det kristallina urberget. Sekvenserna blir succesivt renare uppåt och är flera hundra meter tjocka. Ca 50 meter i det översta skiktet av den karaktäristiskt rödfärgade arkosen ger den vika för en omväxlande ljus till mörkgrå arkos och mörkt grå, röd, eller (ovanlig) grön lerskiffer. Vid Trappstegsforsarna, täcks dessa sekvenser med varvad "lera" och tillit från Långmarkbergsformationen. I öst-sydöstlig riktning mot Hällnäs, domineras den övre delen av Risbäcksgruppen utav några tiotals meter mäktiga röda skiffrar, med sällsynta ljusa arkos mellanskikt.

Arkoser och skiffrar är lokalt överlagrade av ljusfärgade dolomiter, vilka tillhör Kalvberget formationen i den översta delen av Risbäcksgruppen. Dolomiter är vanliga öst och nordöst om Grytsjö och där upp till 20 m mäktiga (Kulling 1942).

Tilliterna från Långmarkberg formationen varierar både till utveckling, facies och mäktighet (upp till ca. 30 m). Den ännu mest omfattande beskrivningen av områdets tilliter ges av Kulling (1942). Varvad lera med kornstorlek upp till silt och fin sand förekommer, sannolikt under tilliterna 'sensu stricto'. Inuti den varvade leran kan dm stora droppstenar observeras. De överlagrande tilliterna kan innehålla angulära till subangulära meterstora stenblock av kristallina granitoid bergarter och arkos i en psammo-pelitisk matrix. Lokalt förekommer också pelit eller dolomit fragment.

Gärdsjön formationen domineras av en massiv ofta vit till gråfärgad kvartsit, huvudsakligen bestående av kvarts (>90%), med små mängder av fältspat, detritisk glimmer, lermineral och klorit. Kornstorleken varierar mellan grov till mycket finkornig. Ett karaktäristiskt lager av konglomeratisk och grov-kornig kvartsit, omkring 10 m mäktigt, framträder vid basen av Gärdsjö formationen, sammansatt av i allmänhet väl avrundade gruskorn av mjölk- eller blåfärgad kvarts och vit fältspat med en kornstorlek upp till 1,5 cm i diameter.

Inuti kvartsiten förekommer oregelbundna lager av silt- och slamstenar och ibland grå, grön och röd skiffer. Dessa finkorniga lagren är också sammansatta av minst 90% kvarts. En del lager är mer än 10 m mäktiga och kan följas längs strykningen åtskilliga kilometer. Mot toppen av Gärdsjöformationen, visar psammiter en graded bedding, generellt är den finkornigare uppåt. De få sista metrarna, under den överlagrande Fjällbränna formationen, karaktäriseras av omväxlande, fina sandstenar, siltstenar och mörkt gråa, orena karbonater och märgel innehållande små fossiler från tidig kambrisk ålder (klöverdjur, Kulling 1955, Asklund 1962).

Fjällbränna formationen innehåller svart siltsten och skiffer (alunskiffer) med finkorniga, huvudsakligen submikroskopiska lermineral med varierande innehåll av kvarts och/eller karbonat, sulfider (mestadels pyrit) och organiskt material. Andersson et al. (1985) ger en stratigrafisk ålder av de svenska alunskiffrarna från mellersta till sen Kambrium och lokalt, tidig Ordovicium. En trilobit från sen mellersta kambrium (Lejopyge laevigata) har hittats i en kalkstenslins i svartskiffer (23F, 0j) längs huvudvägen till Stalon, (Gee 1972). Alunskiffern i Fjällbränna formationen visar en kontakt mot den överlagrande Norråker formationen, den högsta stratigrafiska enheten i området, inom den undre alloktonen.

I området markeras basen av Norråker formationen av cm till dm mäktiga, framträdande mellanskikt inom alunskiffern av mörk grå till svarta, orena kalkstenar, vilka graderas uppåt i mörk grå till brunfärgad märgel. Sporadiskt kan kalkstenar bilda 1-2 m mäktiga sekvenser, vilka var målsättningen för det lokala stenbrytningen (Strömnäs). Högre upp, visar märgel och grå slamsten, cm- till dm mäktiga mellanskikt av gråvacka. Mestadelen av gråvackans lager visar graded bedding som sällan överskrider dm i mäktighet och är finkorniga. Dock, vid en lokal (Granhöjden) blottställes en grovkornig svagt lagrad gråvacka med centimeter stora korn, huvudsakligen innehållande kvarts och bergartsfragment.

2.1 Börgefjell Duplex

Berggrunden är sammansatt av ett urbergskomplex som omfattar en grov granit, vilken har daterats på den norska sidan (Rapbekken) till 1670 + 50 Ma (Priem et al. 1967) genom Rb/Sr metoden. Mafiska gångar är geokemiskt lika med gångar från angränsande Baltiska Skölden (Greiling et al. 1989). De skär inte igenom den överlagrande tunna, pålagrade sekvensen av huvudsakligen kvartsitiska, sen-prekambrisk-kambriska bergarter. För detaljer, se Gustavsson (1973), Greiling (1974, 1982, 1988).
to the top

3. MELLERSTA ALLOKTONEN

Den mellersta alloktonen inbegriper tre huvudenheter, Stalonskollan, den överlagrade Särvskollan i öst och sannolikt strukturellt emellan, Fjällfjällskollan i väster. Den viktigaste skillnaden mellan de föregående två skollorna är frånvaron (Stalon) eller närvaron (Särv) av kaledoniska magmatisk bergarter (t.ex. Gee och Zachrisson 1979, Stephens et al. 1985).

3.1 Stalonskollan och Rainesklumpen enheten.

Stalonskollan (Kulling 1942) är vida utspridd mellan den undre och övre alloktonen och förekommer också som isolerade uteliggare ovanpå den undre alloktonen. Stalonskollan består av både kristallina, pre-kaledoniska urbergarter, metasedimentära, i allmänhet psammitiska bergarter och mestadels grönfärgad mylonit. De olika litologiska enheterna är åtskilda av skjuvningszoner och den primära sambanden är inte bevarad (Greiling 1985). Den gröna myloniten härstammar troligtvis huvudsakligen från kristallina pre-kaledoniska bergarter (Greiling 1992). De metasedimentära bergarterna innehåller grova metaarkoser med underordnade pelitiska mellanskikt. Litologiska likheter antyder en korrelation med Risbäcksgruppen (Fig. 4)

Metaarkoserna och andra, mindre bergarter vid nordöstra och sydöstra sidan av Börgefjellmassivet, är av imbrikatstruktur med skivor av pre-kambriska skiffrar och gnejser, tolkade som en del av den mellersta alloktonen (Zachrisson 1986, Greiling 1988) och namngiven Rainesklumpen-enheten (Greiling 1989). Renare, grönfärgade metaarkoser formar en övre enhet vid nordöstra sidan av Rainesfjället. Den senare berggrunden är förmodligen en förlängning västerut av Fjällfjällarkosen (Zachrisson 1964, 1969) vilken blottläggs i en betydande antiform, Fjällfjällfönstret i öst. Om det godtas att Rainesklumpen enheten är överensstämmande med Stalonskollan som antyds av Greiling (1989), tillhör i så fall Fjällfjällarkosen i en strukturell nivå över Stalonskollan (Zachrisson och Greiling 1993a, b).

3.2 Fjällfjäll och Dearkaskollorna

Fjällfjällarkosen (Zachrisson 1964, 1969) är fullständigt uppbyggt av grönfärgade meta-arkoser med en välutvecklad bandning och foliation, ofta uppvisande en isoklinal veckbildning. Fjällfjällarkoserna utsträcks utanför dess typområde och kan korreleras västerut med liknande berggrund längs nordöstra sidan av Börgefjell fönstret (och inemot Norge) och ävenså söderut med bergarter från Hetenjaure fönstret. Förlängningen av Fjällfjällarkoserna österut är mer problematisk eftersom inga framträdande litologiska motsvarigheter förekommer. I området sydväst om Gottern är Fjällfjällarkosen övertäckt av kraftigt deformerade linser av en fältspatbergart (K-fältspat) och metagabbro/grönsten, tolkad som skivor av prekambriskt urberg och införlivad inom den mellersta alloktonen. Liknande bergarter är också närvarande vid samma tektoniska nivå inom kartbladet 23E Sipmeke SV/SÖ vid södra kanten av Fjällfjället och nordvästra hörnet av Hetenjaure fönstret (Zachrissson 1991).

3.3 Särvskollan

Särvskollan är mest komplett utbildad och studerad på sin typlokal i södra Jämtland (Gee et al. 1985a). Den är sammansatt av senproterozoiska till tidig kambriska psammitiska bergarter (Kumpulainen och Nystuen 1985) och är genomskuren av mafiska gångar av övervägande basaltisk-tholeiitisk sammansättning (Solyom et al. 1979). Liknande metapsammiter med välbevarade gångar förekommer i tre mindre linser mot syd, sydväst och sydöst om Saxnäs. Den geokemiska sammansättningen av de mafiska gångarna (Eberz 1982) antyder korrelation med de mafiska gångarna från Särvenheten längre söderut (Greiling et al. 1984). Huvuddelen av de kompakta metabasiska bergarterna med underordnade metapsammiter vid fjället Vinevardo sydöst om Saxnäs (Vinevare diabas av Kulling 1942) blev emellertid senare inberäknad i den överliggande Seve enheten (Zachrisson och Greiling 1993).
to the top

4. ÖVRE ALLOKTONEN

Den övre alloktonen inbegriper två huvudenheter, Seven och överlagrande Kölienheter. Medan Seveenheten traditionellt betraktas representera föregående kontinentala randområden av Baltika och ocean-kontinent övergången, representerar Kölienheten oceaniska terranes (Stephens et al. 1985, Stephens och Gee 1989).

4.1 Seveskollan

Seveskollan i området representeras genom sekvenser av glimmerskiffer, gnejs och amfibolit, ultramafiska bergarter och eklogiter samt mindre förekomster av grafitskiffer och marmor. Seveberggrunden inom Marsfjälls området har studerats och beskrivits av Trouw (1973), som särskiljde tre separata enheter, det östra skiffer och amfibolitbältet, det centrala Sevebältet (Marsfjällsgnejsen) och västra bältet (Svartsjöbäckenskiffern). Hans indelning utvidgades till området söder om Kultsjön av Brandt (1973).

I söder är Marsfjällsgnejsen och Svartsjöbäckenskiffern korrelerad med Lillfjälletgnejsen och "övergångsenheter" (Sjöstrand 1978) på Frostviken kartbladet 22E (Blåsjöälven och motsvarande enheter, samt Ertseke linsen med rikligt förekommande eklogiter) och är därmed på samma strukturella nivå som östra skiffer och amfibolit bältet inom Fatmomakke kartbladet (23F).

Seveenheten uttunnas påfallande västerut (Zachrisson 1973), både regionalt och över området. Endast mindre enheter finns runt Fjällfjällfönstret och vid den sydvästra sidan av Börgefjellfönstret söder om Namsvattnet i Norge (Greiling et al. 1989).

4.1.1 Det östra skiffer och amfibolitbältet

Det östra skiffer och amfibolitbältet, som i detta sammanhang innefattar Dikanäs och Grytsjöskiffern, formar den lägsta enheten inom Seven och dominerar det östra randområdet. En välbevarad högt deformerad gnejs-granit (Nuortenjuone gnejsen) formar en egen enhet som kan spåras över ett betydande avstånd.

Nuortenjuone gnejsen, en granitisk ögongnejs är den första meta-magmatiska bergart i Seven som avslöjade en pre-kaledonisk ålder (1645 +/- 4 Ma, Zachrisson et al. 1996.)

Blåsjöälvenenheten är en grupp av ett flertal amfibolitdominerade komplex där Blåsjöälven formationen inräknas (Sjöstrand 1978). De omsluter Ertseke linsen (se kommande) på samtliga sidor. Amfiboliterna är lokalt granatförande med metasedimentära inlagringar av granat-biotit och muskovitskiffer, även kvartsit och marmor förekommer.

Inom de förutnämnda amfiboliterna förekommer Ertseke linsen som en tektonisk lins eller ett fritt liggande, överstjälpt, isoklinal veck-kärna. Den består av två litologiskt skilda subenheter. Lejaren enhet som inbegriper Lejaren 'Formationen' (Sjöstrand 1978), Kroneke kvartsiten (Winter 1974) och Rieksvarto 'Formationen' (Kardoes 1978) är höggradiga kvartsrika gnejser, ofta olämpliga till att utveckla indexmineraler. Även kvarts-fältspat pegmatiter förekommer. Avardo enheten ("Formation" enl. Sjöstrand 1978) är en kyanit-sillimanit-kalifältspat gnejs som innehåller de flesta eklogiter i kartbladsområdet. Här har högsta metamorfa tillstånd blivit beräknat till 18.0 ± 1.0 kb och 780 ± 50ºC (Van Roermund 1985). Isotopiska data från bergarter inom Lejaren och Avardoenheterna indikerar Proterozoiska element (Reymer et al. 1980, Claesson 1987, Williams och Claesson 1987). Kaledonisk metamorfos i Avardognejsen är daterad genom U/Pb zirkon och har beräknats till 369 ± 38 Ma med konventionella metoder (Claesson 1987) och 423+5 Ma genom att använda jon mikrosondmetoden (Williams och Claesson 1987).

4.1.2 Centrala Sevebältet

Det centrala Sevebältet representeras av den ibland migmatiska Marsfjällsgnejsen, som kännetecknas utav kalifältspat och kyanit, med inlagringar av metabasiska bergarter, i allmänhet med hornblände-plagioklas-granat-clinopyroxen, vilka antyder granulitfacies (Trouw 1973). Det metamorfa tillståndet beräknas motsvara > 600ºC, c. 10 kbar och ett djup på 35 km. Den östra, undre kontakten är tektonisk och markeras genom en imponerande blastomylonitzon vilken utvecklats under amfibolitfacies tillståndet (Zwart 1974) och var återaktiverad under retrograd grönskiffer facies. Marsfjällsgnejsen kan korreleras med Lillfjället gnejsen längre söderut.

Lillfjälletgnejsen karterades av Sjöstrand (1978) i området söder om Kvarnbergsvattnet och bildar isolerade linser på en nivå nära toppen av Seveenheten tvärs över Frostviken kartområdet. Det är en kyanit-sillimanit-kalifältspatgnejs (utan eklogiter eller retroeklogiter), delvis migmatisk med endast underordnade amfibolitinlagringar. Radiometriskt är den daterad norr om Murusjöen (Claesson 1987) och har indikerat en kaledonisk metamorfos vid 423+26 Ma och ett prekambriskt ursprung (1512 +36 Ma). Lillfjället gnejsen förekommer också som uteliggare ('Klippen') på toppen av Ertseke linsen (22E NE) och är skild från denna enhet genom amfibolitdominerade sekvenser. Den eklogitförande Ertseke Linsen är placerad i en strukturellt lägre nivå, under centrala bältet, inlagrad inom det östra skiffer och amfibolitbältet, enligt Trouw (1973).

4.1.3. Västra bältet

Det övre västra bältet av skiffer och amfibolit motsvarar Svartsjöbäckenskiffern (Trouw 1973) som har en gradvis övergående kontakt med den strukturellt underliggande Marsfjällsgnejsen. Inga antydningar om tektoniskt avbrott har observerats.

Termen övergångsenheter användes av Sjöstrand (1978) för bergarter av osäker samhörighet mellan Seven och de överlagrande Kölibergarterna. Utan detaljerad mikroskopisk undersökning är det ofta svårt att i fält ta ställning till huruvida bergarten motsvarar den lägre prograda delen av Kölin eller en retrograd enhet vid toppen av Seven. Bergarten domineras av glimmerskiffrar (granater-biotit-muskovit), ofta med stora färska till komplett retrograderade granater och folierad amfibolit eller aktinolitisk skiffer. Grafitskiffer, kalkig kärvskiffer och kvartsskiffer är växellagrande och ofta förekommer ultramafiska kroppar. Läget av dessa enheter på toppen av Lillfjälletgnejsen (centrala Sevebältet) indikerar att de kanske kan korreleras med Svartsjöbäckenskiffern (Trouw 1973) längre norrut.

Närmast söder om Hetenjaurefönstret förekommer en större anorthosit lins som synbarligen har samma tektoniska position som den väldokumenterade enheten i Kvikkjokkområdet (Kulling 1982, Greiling & Kumpulainen 1989).

4.2 Köliskollan

Inom Köliskollan är metamorf berggrund i grönskifferfacies inbegripen i en strukturellt högre del av den övre alloktonen. Kölibergarterna presenterar vulkaniska och sedimentära kambrosilurbergarter, bildade i det oceaniska området västerut. Dess motsats är påfallande med hänsyn till den tunna platå och det passiva continentala randområdets sekvenser av autoktonen, undre och mellersta alloktonen, som är en del av den sen-Proterozoiska - Siluriska sekvensen vilken är deponerad på den Baltoskandiska plattformen.

4.2.1 Den undre Kölin

De undre Kölibergarterna inom norra delen av området kan följas från typområdet runt Björkvattnet-Virisen (Kulling 1933), där kännetecknet och gräns för enheten har blivit fastställd. Termen Björkvattnetskollan tillämpades som ett regionalt namn för denna tektoniska enhet (Stephens 1982) och termen Fatmomakke-Virisen terrane introducerades av Stephens och Gee (1989). I grova drag intar Kölin kärnan av två öppna regionala synklinaler, Ransaren och västra synformen (Zachrisson 1969). Centrala delen av Ransarsynformen är täckt av kalkig metagråvacka, Lövfjäll Formationen (Kulling 1933). Stratigrafin är i allmänhet i en upprättstående position förutom i nordvästra och nordöstra delen av 23F NV, där mycket stora överstjälpta veck har förorsakat strukturellt komplexa mönster (se även Stephens 1977).
Stratigrafin inom den undre kölin i Björkvattnet-Virisen området (24F) fastställdes av Kulling (1933) med sucessivt små modifieringar under åren (t. ex. Kulling 1972). Litologin grupperades i en stigande stratigrafisk ordning i Rotik (Ro) Mesket (Seima) Gilliks, Vojtja, Slätdal, Broken, Lövfjäll och Virisen 'serie' eller 'grupp'. Trots de nuvarande 1:50 000 berggrundskartorna har det inte blivit möjligt, med tillgängligt material, att följa upp de här formationerna, men ungefärliga korrelationer kan göras utifrån litologin och en del karaktäristiska bergartstyper. Den undre delen av sekvensen (pre-Lövfjäll) består huvudsakligen av ofta mörkfärgad fyllit, kvartsit, gråvacka, konglomerat, kalksten och metavulkaniska bergarter. Ultramafiska bergarter och serpentinitkonglomerat förekommer på olika nivåer. Vid en lokal, ca 5 km norr om Vardofjäll (kartblad 24F) upptäcktes Gastropoder (S. Macluritacea) från Ordovisisk ålder (undre-mellersta ordovicium av Holmkvist 1980). Pre-Vojtjadelen av sekvensen kan identifieras med Tjopasigruppen (Zachrisson 1964, 1969, 1991) inom kartbladet Sipmeke 23E.

En datering genom U/Pb zirkon metoden (Claesson et al. 1983) av de subvulkaniska Trondheimiterna med blandade mafiska och felsiska vulkaniska bergarter från Tjopasigruppen (Zachrisson 1996) har bestämts till en ålder av 488 ± 5 Ma (Arenig?), vilken är överensstämmande med stratigrafisk ålder. I typområdet har kvartsit-marmorhorizonten ovanpå de vulkaniska bergarterna korrelerats med Vojtja/Slätdal formationen av Ashgill ålder.

Lägsta kölienheten karaktäriseras av kvartsit-kvartsitkonglomerat, serpentinkonglomerat och kan sannolikt korreleras med Ro konglomeratet inom Björkvattnet- Virisenområdet. I Autjojaureområdet är de täckta med felsiska metavulkaniska bergarter (kvartskeratofyr) vilka syns mäktigast i Kultsjödalen och kan också följas ut i Ransarsynformens båda veckskänklar. Även om stratigrafisk mäktighet, såväl som omfattningen av felsisk del avsmalnar mot nordöst tolkas de vara ekvivalenta med Mesket (Seima) formationen längre norrut. I typområdet domineras denna enhet av mafiska metavulkaniska bergarter. Den överliggande mörka fyllitsekvensen innehåller grova bergartsfragment- och blåkvartsbärande gråvackor och polymikta konglomerat med granitblock, typiska Gilliksfacies. Den är överlagrad av kvartsit-kvartsitkonglomerat (Vojtja formationen) och en fossilförande kalksten (Slätdal formationen). I dessa kalkstenar finns i typområdet pelmatozoa fragmenter och enstaka koraller som indikerar en Ashgill ålder med brakiopoder och gastropoder (Kulling 1933). Slutligen formar en grafitfyllit (Broken formation) med lokal, tunn grönskiffer eller tuffit lager basen av den mycket mäktiga Lövfjällsformationen. Inom två begränsade områden, runt om norra änden av Ransaren (23F, 8c) och öst om Rotikarna (23F, 9e), representeras stratigrafiskt den översta delen av Viriskvartsiten i området genom grova vackor och metasandstenar.

På den östra sidan av Fjällfjällantiformen, i en nord-sydlig utsträckt zon inom Ransarån-Gottern området (23F, 7b-9b), förekommer undre Kölibergarter i en inverterad följd, motsvarande en nedåtgående skänkel av ett större antiklinalt veck. Dylika veck förekommer tidigt i strukturella sekvensen och kan även vara synsedimentära.

Stratigrafiskt inverterad följd är ännu mer spektakulär i Daunentjakke-Silesbaune området. De flesta kvartsit-konglomerat/kalkstens horizonter, sådana som formar bergstoppen i området Daunentjakke (Daunatjakko) har konstant nedåtgående orientering (Stigh 1976) och är tolkade som en erosionsrest av den lägre inverterade veckskänkeln av en extensiv, överstjälpt antiklinal veck vars ursprung härrör från Fjällfjäll antiform zonen längre västerut. Den underliggande komplementära synklinalen som företräds av Viriskvartsitzonen sydöst om Rotikarna och passerar längs sjön Silisen (Ai77) kan kartläggas i kontakt med huvudparten av Viris kvartsitenheten och omgivningen av sjön Virisen (24F), där den motsvarar kärnan i den stora sideways - closing, östfacing Björkvattnet-Virisen synformen.

Mot sydväst visar kartblad 23E, SO en fullständigt komplett och systematisk bild av undre Kölins stratigrafi, i synnerhet avseende läget av varierande regionalt utvecklade konglomerat horizonter. Stratigrafin är i en normalt liggande ställning uppåt. De blandade felsiska (-mafiska) Tjopasi (cf. 6J: Tjatjease) metavulkaniterna uppbärs av metasedimentära sekvenser vilka innehåller konglomerat inom sin lägre del. Den understa delen är ett kvartsitkonglomerat som är intruderat av (eller innehållande protrusioner eller extrusioner av) ultramafiska bergarter (serpentinit). Den senare är på många platser förenad med välbevarat serpentinit-konglomerat. Dessa enheter tillsammans formar de klassiska Ro konglomeraten. Stratigrafiskt på toppen av Tjopasi metavulkaniterna, förekommer ett annat enstaka gröntonat kvartsit / kvartsit konglomerat, vilket har korrelerats med Gilliks kvartsiten i typområdet. Den huvudsakliga delen av Gilliks inom 23E är av pelitisk facies (mörk fyllitisk eller kvartsfyllitisk); grova metagråvackor och polymict Gilliks konglomerat är begränsade till den strukturellt komplicerade synformen öst om Raukasjö (23E, 0i). Kvatsit/marmor/grönsten komplexet (Bellovare formationen) nära den stratigrafiska toppen av undre Kölin har korrelerats med Vojtja/Slätdal/Broken formationer (Zachrisson 1964a, 1969). Bortsett från pelmatozoa fragment i kalkstenarna vid Raukasjö (Svenonius 1895) och vid Slengajokk, Preunttjakko och Rapstensjöarna (Högbom 1925), har inga mikrofossiler dokumenterats i området (Kulling 1933, 1972) som kan bekräfta Ashgill ålder. Direkt ovanpå detta komplex tolkas den övre kontakten mellan den undre och mellersta Kölin som en tidig viktig överskjutningskontakt. Närvaron av svart fyllit ( ekvivalent med Broken formation) och mafiska vulkaniska bergarter och intrusioner gör denna zon strukturellt inkompetent och känslig för tektonisk dislokation. Senare veckbildning och "out-of-sequence" överskjutning av tektonostratigrafi förklarar strukturerna väst om Jalketsåive och vid nordöstra kanten av Rainesfjället där undre Köli bergarter lokalt är exponerade. Den tektoniska kontakten, på toppen av Björkvattenskollan inom Frostviken kartområdet, har endast blivit bevisad mellan sjöarna Ankarvattnet och Stora Blåsjön (Sundblad 1981). Längre mot nordväst och sydväst har överskjutningen provisoriskt blivit obetydligt spårad ovanpå ovannämnd kvartsit/marmor horisonten, som lokalt omfattar viss kalkig fyllit (garbenschiefer) vilken torde representera Lövfjäll fylliten (Kulling 1933).

4.2.2 Den mellersta Kölin

Mellersta kölin representeras av tre olika tektoniska enheter i innevarande område, Stikke, Gelvenåkko och Leipikvattnetskollan.

Stikkeskollan har erhållit sitt namn från Stekenjokkområdet (Stephens 1982) där den dominerande felsiska Stekenjokk kvartskeratofyren är iögonfallande. Denna enhet kan kontinuerligt följas genom Sipmeke-Frostvikenkartbladet, söder om västra Kvarnbergsvattnet, där den har döpts till Skogsbäcken vulkaniterna (Sjöstrand). Den stratigrafiska sekvensen av Stikkeskollan är inverterad. Därför är denna basalt-kvartskeratofyr formation (Nilsson 1964) strukturellt överlagrade men statigrafiskt sett under Remdalen Gruppen (Zachrisson 1969) med varierande, mörka, ofta grafitiska fylliter och mafiska vulkaniter och är statigrafiskt överlagrad av den undre kalkfylliten (Blåsjö fylliten av Nilsson 1964). En U/Pb zirkon datering (Claesson et al. 1988) anger en minimiålder av 476 Ma för Skogsbäcken vulkaniterna och en ålder av 440 Ma för en felsisk, trondheimitisk intruision i den (stratigrafiskt) lägre delen av Blåsjö fylliten. Åldern på bergarterna i Stikkeskollan är sannolikt ordovisisk. Det höga innehållet av U och V i den grafitiska fylliten som stratigrafiskt ligger på toppen av den stratabundna malmhorisonten är geokemiskt korrelerad med alunskiffern på den Baltoskandiska plattformen (Sundblad och Gee 1984). På kartbladet 23E, NO, är stukturen komplicerad genom Remdalen överskjutningen, vilken fördubblar en del av stratigrafin och orsakar en "cut-out" från Stekenjokk kvartskeratofyren i området mellan Fasovardo och Rainesfjället. Den kvartskeratofyrbärande enheten från Beitsetjenjunje via Raurevardo till västra Vardofjället, omkring Remdalen synformen, är korrelerad med Stekenjokk metavulkaniterna. Detta antyder att den mörka kvartsfylliten och den Kalium-rika kvartsporfyren i kärnan av synformen är bland de lägsta enheterna inom sekvensen. Försök att datera porfyren genom Rb/Sr metoden har inte lyckats. Den åtföljande kalkstenen innehåller pelmatozoa fragment (Du Rietz 1941) och är ordovicisk eller yngre.

Gelvenåkkoskollan (Zachrisson 1969) är en fullständigt fritt liggande enhet som innehåller bergartssekvenser nära identifierbara till de i Stikkeskollan. Den är bevarad i kärnan av västra synformen från högsta punkten av Stekenjokk, till den södra kanten av Sipmeke kartbladet. Den tektoniska kontakten är fastställd vid dess västra gränslinje och i Stekenjokk-Gelvenåkko området (23E, 3g-4h). I samband med prospekteringen av malmkroppen i Stekenjokk, korsar ett stort antal djupa borrhål genom Gelvenåkko överskjutningen. Den västra kontakten (från 23E, 3g och mot sydväst) är svårare att spåra.

Den överst belägna tektoniska enheten längs riksgränsen mot Norge företräds genom Leipikvattnetskollan (Zachrisson 1969), mellersta Kölin. Överskjutningen är åtskild vid basen, runt sjön Leipikvattnet, både geologiskt och geofysiskt. Även om det är svårt att exakt precisera på Frostviken kartbladet, har den blivit spårad inom sekvensen genom den mörka och ofta grafitiska fylliten. Brakkfjället fylliten (Nilsson 1964) är en kalkfyllit som formar en huvudpart av skollan. Karaktäristiska bergartstyper i Leipikvattnet området är polymikta konglomerat, grovfragmentbärande metagråvackor och Bjurälv kalksten. En acritarch mikrofossil (Dactytofusa spinata) har utvunnits från kalkstenen (Kjellström och Zachrisson 1969) och pelmatozoa fragment har tidigare rapporterats av Du Rietz (1936).

4.2.3. Den övre Kölin

Den övre köliskollan är uppbyggd av bergartssekvenser från Storfjället terrane norrut från aktuellt område (t. ex. karta 24 F eller nordväst om Börgefjellsfönstret).
to the top

5. ÖVERSTA ALLOKTONEN

Översta alloktonen är uppbyggd av exotiska aktiva kontinentalrand terranes med väldiga batolit intrusioner, förmodligen besläktad med kontinenten Laurentia (t. ex. Stephens & Gee 1989).

C. Strukturell evolutiona

Fjällberggrunden består i regel av en understa, tunn zon av rotfasta (autoktona) bergarter men uppbyggs i huvudsak av tektoniskt överskjutna (alloktona) enheter. Dessa kann indelas i den undre, mellersta, övre och översta skollberggrunden.

Seve enheten inom den övre alloktonen och förmodlingen den mellersta alloktonen blev deformerad och metamorfoserad under sen kambrium till tidig ordovicium, den sk. "Finnmarkiska" fasen medan andra enheter har förvärvat sin metamorfos och struktur under mellersta Silur till tidig Devon, den sk. "Skandiska" fasen. Under den senare gav överskjutningar upphov till staplade enheter i den undre alloktonen och därmed de regionala kaledoniska veck i NE - SW riktning. Som en följd av detta, besätter de lägre transporterade bergartsenheterna det antiforma området och det östra kaledoniska randområdet, medan de högre enheterna är synliga i större synformer mot väst.

Den strukturella utvecklingen i de skandinaviska kaledoniderna kan indelas i ett flertal stadier (Stephens 1977, 1982), vilka är tydligast utvecklade i Kölienheten inom den övre alloktonen:

Stadium I Utvecklingen av en stapel av enheterna med överstjälpta veck vilka är
överstjälpa österut, parallelt med det orogena bältet.

Stadium II En kollaps av den tektoniska stapeln leder till en betydande modifikation av formen på tidigare bildade veck och utvecklingen av den regionala foliation och lineation.

Stadium III Utveckling av mylonitzoner och större överskjutningar vid det senare stadiet i kollapsen av den tektoniska stapeln associerad med förlängda, östligt överstjälpta veck och en utveckling av lokalt intensiva crenuleringsförskiffring vid högre strukturella nivåer. Detta är stadiet av påtaglig lateral transport tvärs över det "granitiska" urberget, av den Baltoskandiska plattformen såväl som överstjälpta veck och överskjutning av urberget tillsammans med överlagrande sedimentbergarter. Utveckling av sena antiformer och synformer med branta veckaxelplan.

Stadium IV Veck med flackt liggande veckaxelplan och lokalt kraftiga crenuleringsförskiffring, relateras förmodligen till gravitativa störningar beroende på den tektoniska överbelastningen av bergarter.
to the top

REGIONAL STRUKTUR

Tvärgående profiler

Profilerna är dragna med underliggande bergartsöverskjutning med en konstant lutning av 1,5º (cf. Gee at al. 1978, Bierlein och Greiling 1993) från det östra kaledoniska randområdet mot västnordväst. De utvecklades vid en lågt liggande vinkel i riktning med den tektoniska transporten av den undre alloktonen (110º). Tidigare publicerades profiler genom Njakafjäll Duplex av Kulling (1972), Gayer och Greiling(1989), vars avhandlingar sträcker sig över Stalon tunnelprofilen.

Profilen förutsätter ett duplex av undre alloktonen beläget under Fjällfjäll antiformstrukturen, under mellersta alloktonens kärna och under den övre alloktonen. Längre västerut är Börgefjell antiformens struktur också synbar som en undre alloktonens duplex. Bara en del av duplexet är ännu i detalj dokumenterat (Greiling 1988, Gustavsson 1973, 1981, Dallmann 1984).

D. Litteratur

geologi, allmänt:

Frietsch R (1972) Metoder för malm-letning. Almqvist and Wiksell Stockholm, 85 pp.
Loberg B (1993) Geologi. Material, processer och Sveriges berggrund. Norstedts förlag, 496pp.
Lundegårdh PH (1971) Nyttosten i Sverige. Almqvist and Wiksell Stockholm, 271pp.

geologi, regional:

Fredén C (ed) (1994) Geology. National Atlas of Sweden (även på svenska) Almqvist and Wiksell Stockholm, 208 pp.
Gayer, R.A. (ed.) 1989: The Caledonide geology of Scandinavia. - Graham & Trotman, London
Gee, D.G. & Sturt, B.A. (eds.), 1985: The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - John Wiley & Sons, Chichester, 1266pp.
Gee DG, Zachrisson E (1979) The Caledonides in Sweden. Sver Geol Unders C 769:1-48
Gee, D.G., Kumpulainen, R., Roberts, D., Stephens, M.B., Thon, A. and Zachrisson, E., 1985b: De skandinaviska Kaledoniderna. Tektono-stratigrafisk karta, 1 : 2 milj. - SGU Ba 36. (English version, SGU Ba 35.)
Gorbatschev, R, Bogdanova, S (1993) Frontiers in the Baltic Shield. Precambrian Res. 64, 3-21.
Lindström M, Lundqvist J, Lundqvist Th (1991) Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur, Lund, 389pp.
Lundqvist T, Autio S (eds.) (2000) Description to the Bedrock Map of Central Fennoscandia (Mid-Norden). Geol Surv Finland, Spec Paper 28, 176pp.
Stephens, M.B., Wahlgren, C.-H. and Weihed, P., 1997. The bedrock geology and mineral resources of Sweden - a short overview.- In: Moores, E.M. and Fairbridge, R.W. (eds.), Encyclopedia of Regional Geology: Europe and Asia, (Chapman & Hall) New York, p.
Strömberg, A. et al., 1984: Fjällkedjan. In Karta över berggrunden i Jämtlands län, 1:200,000. - Sveriges Geologiska Undersökning,Ca 53.

geologiska kartor i 1:50.000

Kartblad SGU Serie Ai nr. referens
22E Frostviken NV 41 Zachrisson & Sjöstrand 1990
22E Frostviken NO 42 Zachrisson & Sjöstrand 1990
23E Sipmeke SV - SO 74 Zachrisson 1991
23F Fatmomakke SV 76 Zachrisson 1993
23F Fatmomakke SO 78 Zachrisson & Greiling 1993
23G Dikanäs SV 123 Greiling & Zachrisson 1999
22G Vilhelmina NV 84 Zachrisson& Greiling 1996
22G Vilhelmina SV 85 Zachrisson 1996
22G Vilhelmina SV 86 Greiling et al. 1996
22G Vilhelmina SO 87 Björk et al 2000

Björk, L., Kero, L. & Zachrisson, E., 2000. Berggrundskartan 22G Vilhelmina SO, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 87, Uppsala
Greiling, R.O., Zachrisson, E., Björk, L. & Kero, L. 1996. Berggrundskartan 22 G Vilhelmina NO, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 86. Uppsala
Greiling, R.O. & Zachrisson, E., 1999. Berggrundskartan 23 G Dikanäs SV, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 123. Uppsala.
Greiling, R.O., Zachrisson, E., Thelander, T. & Sträng, T., 1999. Berggrundskartan 23 G Dikanäs SO, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 125. Uppsala.
Zachrisson E (1991) Berggrundskartorna 23E Sipmeke, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 73--74, Uppsala
Zachrisson E (1993) Berggrundskartorna 23F Fatmomakke NV och SV, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 75--76, Uppsala
Zachrisson E (1996) Berggrundskartan 22G Vilhelmina SV, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 85, Uppsala
Zachrisson E (1997) Berggrundskartorna 22F Risbäck, 1: 50,000. Sver Geol Unders Ai 102--105, Uppsala
Zachrisson E, Greiling RO (1993) Berggrundskartorna 23 F Fatmomakke NO och SO, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 77--78, Uppsala
Zachrisson E, Greiling RO (1996) Berggrundskartan 22G Vilhelmina NV, 1:50,000. Sver Geol Unders Ai 84, Uppsala
Zachrisson, E. and Sjöstrand, T., 1990: Berggrundskartorna (22D-)22E Frostviken,
1 :50 000. - SGU Ai 41-44.

GFF - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar
NGU - Norges Geologiske Undersökelse
SGU - Sveriges geologiska undersökning

Andersson, A., Dahlman, B., Gee, D.G. and Snäll, S., 1985: The Scandinavian alum shales. - SGU Ca 56, 50 pp
Andréasson, P.G. (1994): The Baltoscandian Margin in Neoproterozoic-early Palaeozoic times. Some constraints on terrane derivation and accretion in the Arctic Scandinavian Caledonides. -Tectonophysics 231, 1-32
Asklund, B., 1962: Berggrunden inom fjällkedjan och dess randomraden. In: Beskrivning till karta över Sveriges berggrund. - Sveriges Geologiska Undersökning Ba 16, 171-224.
Berthelsen, A. (1992): Mobile Europe. - In: Blundell, D., Freeman, R. & Müller S. (eds.): A continent revealed - The European Geotraverse. Cambridge University Press, Cambridge, pp. 11-32.
Bierlein, F.-P. and Greiling, R.O., 1993: New constraints on the basal sole thrust at the eastern Caledonian margin in northern Sweden. - GFF 115.
Blundell, D., Freeman, R. & Müller S., 1992: A continent revealed - The European Geotraverse. - Cambridge University Press, Cambridge, 275 pp.
Bylund, G. & Zellman, O. (1980): Palaeomagnetism of the dolerites of the Särv Nappe, southern Swedish Caledonides. - Geol. Fören. Stockh. Förh. 102, 393-402.
Claesson, S., 1987: Isotopic evidence for the Precambrian provenance and Caledonian metamorphism of high grade paragneisses from the Seve Nappes, Scandinavian Caledonides. I. Conventional U-Pb zircon and Sm-Nd whole rock data. - Contrib. Mineral. Petrol. 97, 196-204.
Claesson, S., Klingspor, l. and Stephens, M.B., 1983: U-Pb and Rb-Sr isotopic data on an Ordovician volcanic-subvolcanic complex from the Tjopasi Group, Köli Nappes, Swedish Caledonides. - GFF 105, 9-15.
Claesson, S., Stephens, M.B. and Klingspor, I., 1988: U-Pb zircon dating of felsic intrusions, Middle Köli Nappes, central Scandinavian Caledonides. - Norsk Geol. Tidsskr. 68, 89-97.
Coward, M. 1994. Continental Collision. - In: Hancock, P.L. (ed.) Continental deformation, Pergamon, Oxford, 264-288.
Dallmann, W.K. (1987): Tecotnostratigraphy and structure of the Kjukkelen area, Børgefjellet, north-central Norway. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar, 109, 211-220.
Dallmeyer, R.D. and Gee, D.G., 1988: Polyorogenic Ar/Ar mineral age record in the Seve and Köli Nappes of the Gäddede area, northwestern Jämtland, central Scandinavian Caledonides. - J. Geol. 96,181-198.
Dewey, J. F., Ryan, P.D. & Andersen, T.B. (1993): Orogenic uplift and collapse, crustal thickness, fabrics and metamorphic phase changes: the role of eclogites. - In: Prichard, H.M., Alabaster, T., Harris, N.B.W. & Neary, C.R. (eds), (1993): Magmatic Processes and Plate Tectonics, Geol. Soc. Spec. Publ. 76, 325 - 343.
Du Rietz, T., 1935: Peridotites, serpentinites and soapstones of northern Sweden. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 57, 133-260.
Du Rietz, T., 1941: Nyare undersökningar inom Remdalens malmtrakt och dess omgivningar. - Sveriges Geologiska Undersökning C 439, 85 pp.
Du Rietz, T., 1956: The content of chromium and nickel in the Caledonian ultrabasic rocks of Sweden. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 78, 233-300.
Fossen, H. & Rykkelid, E., 1992: Postcollisional extension of the caledonide orogen in Scandinavia: Structural expressions and tecotnic significance. - Geology, 20, 737-740.
Furnes, H., Nystuen, J.P., Brunfelt, A.O. & Solheim, S. (1983): Geochemistry of Upper Riphean - Vendian basalts associated with the "sparagmites" of southern Norway. - Geol. Mag. 120, 349-361.
Gaal, G. & Gorbatschev, R. (1987): An outline of the Precambrian evolution of the Baltic Shield. - Precambrian Res. 35, 15 - 52.
Garfunkel, Z. & Greiling, R.O., 1998. A thin orogenic wedge upon thick foreland lithosphere and the missing foreland basin.- Geologische Rundschau 87, 314-325.
Gayer, R.A., Rice, A.H.N., Roberts, Townsend, D. & Welbon, A. (1987): Restoration of the Caledonian Baltoscandian margin form balanced cross-sections: the problem of excess continental crust. - Transaction of the Royal Soc. of Edingburgh: Earth Sci. 78, 197-217.
Gayer, R.A. and Greiling, R.O., 1989. Caledonian nappe geometry in north central Sweden and basin evolution on the Baltoscandian margin. - Geological Magazine 126, 499-513.
Gee, D.G. & Sturt, B.A. (eds.), 1985: The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - John Wiley & Sons, Chichester, 1266pp.
Gee, D.G. & Kumpulainen, R. 1980: An excursion through the Caledonian mountain chain in central Sweden from Östersund to Storlien. Sveriges Geolgiska Undersökning Serie C 774, 66 pp.
Gee, D.G., Karis, L., Kumpulainen, R. and Thelander, T., 1974: A summary of Caledonian front stratigraphy, northern Jämtland, southern Västerbotten, central Swedish Caledonides. - GFF 96, 389-397.
Gee, D.G., Kumpulainen, R. and Thelander, T., 1978: The Tasjö decollement, central Swedish Caledonides. - SGU C742, 35 pp.
Gee, D.G. Lobkowicz, M. & Singh, S. (1994): Late Caledonian extension in the Scandinavian Caledonides - the Røragen Detachement revisited. - Tectonophysics 231, 139-155.
Gilotti, J., (1989): Boudin, augen, horse? A lesson from the Svarttjørna-Turtbakktjørna Lens Trøndelag, Norway.- Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 111, 385-390.
Gilotti, J.A. & Hull, J.M. (1993): Kinematic stratification in the hinterland of the central Scandinavian Caledonides. - J. Struc. Geol., 15, 629-646.
Gorbatschev, R. Solyom, Z. & Johansson, I. (1979): The Central Scandinavian Dolerite Group in Jämtland, central Sweden. - Geol. Fören. Stockh. Förh. 101, 177-190.
Greiling, R.O. 1985: Strukturelle und metamorphe Entwicklung an der Basis grosser, weittransportierter Deckeneinheiten am Beispiel des Mittleren Allochthons in den zentralen Skandinavischen Kaledoniden (Stalon-Deckenkomplex in Västerbotten, Schweden). - Geotektonische Forschungen 69, 129 pp.
Greiling, R.O., 1988: Ranseren, berggrunnskart 2025/3, 1:50 000, foreløpig utgave. - NGU.
Greiling, R.O., 1989: The Middle Allochthon in Västerbotten, northern Sweden: Tectonostratigraphy and tectonic evolution. In Gayer, R.A. (ed.): The Caledonide geology of Scandinavia. - Graham & Trotman, London, 69-77.
Greiling, R.O. and Kumpulainen, R., 1989. The Middle Allochthon of the Scandinavian Caledonides at Kvikkjokk, northern Sweden: sedimentology and tectonics. - In: Gayer, R.A. (ed.), The Caledonide Geology of Scandinavia. (Graham and Trotman) London, 79-89.
Greiling, R.O., Kaus, A. and Leipziger, K., 1989. A Seve duplex (Upper Allochthon) at the northern margin of the Grong district (Caledonides of central Norway). - Norsk Geologisk Tidsskrift 69, 83-93.
Greiling, R.O., Gayer, R.A. & Stephens, M.B. (1993): A basement culmination in the Scandinavian Caledonides formed by antiformal stacking (Bångonåive, northern Sweden). - Geol. Mag. 130, Cambridge, 471 - 482.
Greiling, R.O., Zachrisson, E., Björk, L. & Kero, L. 1996. Berggrundskartan 22 G Vilhelmina NO, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 86. Uppsala
Greiling, R.O., Garfunkel, Z. & Zachrisson, E., 1998. Evolution of the orogenic wedge in the central Scandinavian Caledonides and its interaction with the foreland lithosphere.- GFF 120, 181-190.
Greiling, R.O. & Zachrisson, E., 1999. Berggrundskartan 23 G Dikanäs SV, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 123. Uppsala.
Greiling, R.O., Jensen, S. & Smith, A.G., 1999. Vendian - Cambrian subsidence of the passive margin of western Baltica - application of new stratigraphic data from the Scandinavian Caledonian margin.- Norsk Geologisk Tidsskrift 79, 133-144.
Greiling, R.O., Zachrisson, E., Thelander, T. & Sträng, T., 1999. Berggrundskartan 23 G Dikanäs NO, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 124. Uppsala.
Greiling, R.O., Zachrisson, E., Thelander, T. & Sträng, T., 1999. Berggrundskartan 23 G Dikanäs SO, 1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 125. Uppsala.
Greiling, R.O. & Smith, A.G., 2000. The Dalradian of Scotland: missing link between the Vendian of northern and southern Scandinavia?- Physics and Chemistry of the Earth 25, 495-498.
Grønlie, A. & Roberts, D. (1988): Resurgent strike-slip duplex development along the Hitra-Snåsa and Verran Fault Zone, Central Norway. - J. Structural Geology, 11, 295-305.
Gustavson, M., 1973: Børgefjell. Beskrivelse til det berggrunnsgeologiske gradteigskart J.19 - 1:100 000. - Norges Geologiske Undersökelse 298, 43 pp.
Gustavson, M., 1981: Geologisk kart over Norge, berggrunnskart Mosjøen, M 1:250 000. - Norges Geologiske Undersökelse.
Harland, W.B. & Gayer, R.A. (1972): The Arctic Caledonides and earlier oceans. - Geol. Mag. 109, 289-314.
Hatcher, R.D. & Hooper, R.J. (1992): Evolution of crystalline thrust sheets in the internal parts of mountain chains. - in: McClay, K.R (ed.): Thrust Tectonics. Chapman & Hall, Londin, 217-333.
Holmqvist, A., 1980: Ordovician gastropods from Vardofjället, Swedish Lapland, and the dating of Caledonian serpentinite conglomerates. - GFF 102, 493-497.
Hossack, J.R. & Cooper, M.A. (1986): Collision tectonics in the Scandinavian Caledonides. - In: Coward, M.P. & Ries, A.C. (eds): Collision Tectonics. Spec. Publ., Geol. Soc. London, 19, 287 - 304.
Hurich, C.A., Palm, H., Dyrelius, D. and Kristoffersen, Y., 1989: Deformation of the Baltic continental crust during Caledonide intracontinental subduction: Views from seismic reflection data. - Geology 17, 423-425.
Högbom, A., 1925: De geologiska förhållandena inom Stekenjokk-Remdalens malmtrakt. - Sveriges Geologiska Undersökning C 329, 96 pp.
Johansson, L. (1980): Petrochemistry and regional tectonic significance of metabasites in basement windows of the central Scandinavian Caledonides. - Geol. Fören. Stockh. Förh. 102, 499-514.
Juve, G., 1974: Ore mineralogy and ore types of the Stekenjokk deposit, central Scandinavian Caledonides, Sweden. - Sveriges Geologiska Undersökning C 706, 162 pp.
Juve, G., 1977: Metal distribution at Stekenjokk: primary and metamorphic patterns. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 99, 149-158.
Katzung, G., Giese, U., Walter, R., & von Winterfeld, C. (1993): The Rügen Caledonides, northeast Germany. - Geological Magazine 130, 725-730.
Kulling, O., 1942: Grunddragen av fjällkedjerandens bergbyggnad inom Västerbottens län. - SGU C 445, 320 pp.
Kulling, O., 1955: Den Kaledoniska fjällkedjans berggrund inom Västerbottens län. In Gavelin, S. and Kulling, O.: Beskrivning till berggrundskarta över Västerbottens län. - SGU Ca 37, 101-296.
Kulling, O., 1972: The Swedish Caledonides. In de Sitter, L.U. (ed.): Scandinavian Caledonides. - Wiley Interscience, London, 149-285.
Kulling, O., 1982. Översikt över södra Norrbottensfjällens kaledon-berggrund. - SGU Ba 26, 295 pp.
Kumpulainen, R., 1982: The Upper Proterozoic Risbäck Group, northern Jämtland and southwestern Västerbotten, central Swedish Caledonides. - Univ. Uppsala, Dept. Mineral. Petrol., Res. Report 28, 60 pp.
Kumpulainen, R. and Nystuen, J.P., 1985: Late Proterozoic basin evolution and sedimentation in the westernmost part of Baltoscandia. In Gee, D.G. and Sturt, B.A. (eds.): The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - John Wiley & Sons, Chichester, 213-232.
Lindh, A. & Johansson, I. (1995): Granitic rocks as a source of granite: The Gösta and Sundsta Granites, south-west Sweden. Geol. Rundschau, 84, 164 - 174.
Lindqvist, J. & AndrŽasson, P. (1987): Illite Crystallinity and Prograde Metamorphism in Thrust zones of the Scandinavian Caledonides. - Sci. Géol. Bull. 40, 217-230.
Lisle,R.J. (1984): Strain discontinuities within the Seve-Köli Nappe Complex, Scandinavian Caledonides.- Journal of Structural Geology 6, 101-110.
Lundqvist, T. (1979): The Precambrian of Sweden. - Sver. Geol. Unders. C 768, 1 - 87.
Morley, C.K. (1986): The Caledonian thrust front and palinspastic restorations in the southern Norwegian Caledonides. - Journal of Structural Geology 8, 753-766.
Mørk, MB.E., Kullerud, K. & Stabel, A. (1988): Sm-Nd dating of Seve eclogites, Norrbotten, Sweden - Evidence for early Caledonian (505 Ma) subduction. - Contrib. Mineral. Petrol. 99, 344-351.
Nilsson, G., 1964: Berggrunden inom Bläsjöomrädet. - SGU C 595, 70 pp. (English summary.)
Norton, M.G., Mc Clay, K.R. & Way, N. (1987): Tectonic evolution of Devonian basins in northern Scotland and southern Norway. - Norsk Geologisk Tidsskrift, 67, 323-338.
Page, L.M. (1992): 40Ar/39Ar geochronological constraints on timing of deformation and metamorphism of the Central Norrbotten Caledonides, Sweden. - Geol. J. 27 127-150.
Palm, H., Gee, D.G., Dyrelius, D. and Björklund, L., 1991: A Reflection Seismic Image of Caledonian Structure in Central Sweden. - Sveriges Geologiska Undersökning Ca 75, 36 pp.
Röshoff, K. (1978): Structures of the Tännäs Augen Gneiss Nappe and its relation to under- and overlying units in the central Swedish Caledonides. - Sver. Geol. unders. C 739, 1 - 35.
Romer. R.L. (1989): Implications of isotope data on the metamorphism of the basic volcanites from the Sjangeli window, norhtern Sweden. - Norges Geologiske undersøkelse, Bull. 415, 39-56.
Romer. R.L. (1989): Interpretation of the lead isotopic composition from sulfide mineralizations in the Proterozoic Sjangeli area, norhtern Sweden. - Norges Geologiske undersøkelse, Bull. 415, 57-70.
Shaikh, N.A., Karis, L., Kumpulainen, R., Sundberg, A. and Wik, N.-G., 1989: Kalksten och dolomit i Sverige. Del 1, Norra Sverige. - Sveriges Geologiska Undersökning, Rapporter och medd. 54, 380 pp.
Sillanpää, J., 1986: Mineral chemistry study of progressive metamorphism in calcareous schists from Ankarvattnet, Swedish Caledonides. - Lithos 19, 141-152.
Sillanpää, J., Annersten, H. and Stigh, J., 1987: Prograde and retrograde metamorphism in the Seve-Köli Nappe Complex in the Kittelfjället area, central Swedish Caledonides. - Univ. Uppsala, Dept. Mineral. Petrol., Res. Rep. 43, 32 pp.
Sillanpää, J., Annersten, H. and Sundblad, K.,1987: - A garnet-hornblende zone in a calcareous phyllite from Ankarvattnet area, central Swsdish Caledonides. - Univ. Uppsala, Dept. Mineral. Petrol., Res. Rep. 42, 22 pp.
Sjöstrand, T., 1978: Caledonian geology of the Kvarnbergsvattnet area, northern Jämtland, central Sweden. - SGU C 735, 107 pp.
Solyom, Z., Gorbatschev, R. and Johansson, l., 1979: The Ottfjäll Dolerites: geochemistry of a dyke swarm in relation to the geodynamics of the Caledonide orogen of central Scandinavia. - SGU, C 756, 38 pp.
Soper NJ, Strachan RA, Holdsworth RE, Gayer RA, Greiling RO (1992) Sinistral transpression and the Silurian closure of Iapetus. J Geol Soc, London 149:871-880
Stephens, M.B.,1986: Stratabound sulphide deposits in the central Scandinavian Caledonides . - Sveriges Geologiska Undersökning Ca 60, 68 pp.
Stephens, M.B., 1980a: Occurrence, nature and tectonic significance of volcanic and highlevel intrusive rocks within the Swedish Caledonides. In Wones, D.R. (ed.): The Caledonides in the USA. - Virginia Polytechnic Inst. and State Univ., Dept. Geol. Sci., Mem. 2, 289-298.
Stephens, M.B.,1980b: Spilitization, element release and formation of massive sulphides in the Stekenjokk volcanites, central Swedish Caledonides. - NGU 360, 159-193.
Stephens, M.B., 1988: The Scandinavian Caledonides: a complexity of collisions. - Geology Today 4, 20-26.
Stephens, M.B. and Gee, D.G., 1989: Terranes and polyphase accretionary history in the Scandinavian Caledonides. - Geol. Soc. Am., Spec. Paper 230, 17-30.
Stephens, M.B., Kullerud, K. & Claesson, S (1993): Early Caledonian tectonothermal evolution in outboard terrandes, central Scandinavian Caledonides: new constraints from U-Pb- zircon dates. J. Geol. Soc. London, 150, 51-56.
Stephens, M.B., Furnes, H., Robins, B. and Sturt, B.A., 1985: Igneous activity in the Scandinavian Caledonides. In Gee, D.G. & Sturt, B.A. (eds.): The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - John Wiley & Sons, Chichester, 623-656.
Stephens, M.B., Gustavson, M., Ramberg, I.B. and Zachrisson, E., 1985: The Caledonides of central north Scandinavia - a tectonostratigraphic overview. In Gee, D.G. and Sturt, B.A. (eds.): The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - John Wiley & Sons, Chichester, 135-162.
Stephens, M.B., Beckholmen, M. and Zachrisson, E., 1994: The Caledonides.- In: Fredén, C. (ed.), National Atlas of Sweden - Geology. 1st ed. (SNA Publishing) Stockholm, p. 22-25.).
Stephens, M.B., Wahlgren, C.-H. and Weihed, P., 1997. The bedrock geology and mineral resources of Sweden - a short overview.- In: Moores, E.M. and Fairbridge, R.W. (eds.), Encyclopedia of Regional Geology: Europe and Asia, (Chapman & Hall) New York, p. Strömberg, A. et al., 1984: Fjällkedjan. In Karta över berggrunden i Jämtlands län, 1:200,000. - Sveriges Geologiska Undersökning,Ca 53.
Stigh, J., 1979: Ultramafics and detrital serpentinites in the central and southern parts of the Caledonian Allochthon in Scandinavia. - Geol. Inst., Chalmers Tekniska Högskola och Göteborgs Univ. A 27, 222 pp.
Stigh, J., 1980: Detrital serpentinites of the Caledonian Allochthon in Scandinavia. In Wones, D.R. (ed.), The Caledonides in the USA. - Virginia Polytechnic Inst. and State Univ., Dept. Geol. Sci. Mem., 2, 149-156.
Stigh, J., 1981. Content of Ni and Cr in ultramafites of the Caledonian allochthon in Scandinavia and their enrichment in detrital serpentinites. In An International Symposium on Metallogeny of Mafic and Ultramafic Complexes: The Eastern Mediterranean-Western Asia Area, and its Comparison with Similar Metallogenic Environments in the World. Proceedings 2. - National Technical University of Athens, Greece, 374-389.
Strömberg, A., 1961: On the tectonics of the Caledonides in the southwestern part of the county of Jämtland, Sweden. - Bull. geol. Inst. Uppsala, 39, 92 pp.
Strömberg, A. et al., 1984: Fjällkedjan. In Karta över berggrunden i Jämtlands län, 1:200,000. - SGU,Ca 53.
Sundblad, K., 1980: A tentative 'volcanogenic' formation model for the sediment-hosted Ankarvattnet Zn-Cu-Pb massive sulphide deposit, central Swedish Caledonides. - Norges Geologiske Undersökelse 360, 211-227.
Sundblad, K., 1981: Element exchange in silicate-dominated rocks at the Ankarvattnet massive sulphide deposit, central Swedish Caledonides. - Medd. Stockh. Univ., Geol. Inst., 250, 40 pp.
Sundblad, K. and Gee, D.G., 1984: Occurrence of a uraniferous-vanadiniferous graphitic phyllite in the Köli Nappes of the Stekenjokk area, central Swedish Caledonides. - GFF 106, 269-274.
Sundblad, K. and Stephens, M.B., 1983: Lead isotope systematics of strata-bound sulfide deposits in the higher nappe complexes of the Swedish Caledonides. - Econ. Geol. 78, 1090-1107.
Sundblad, K., Zachrisson, E., Smeds, S.-A., Berglund, S. and Alinder, C., 1984: Sphalerite geobarometry and arsenopyrite geothermometry applied to metamorphosed sulfide ores in the Swedish Caledonides. - Econ. Geol. 79, 1660-1668.
Sundius, N., 1952: Kvarts, fältspat och glimmer samt förekomster därav i Sverige. - SGU C 520, 231 pp.
Svenonius, F.,1895: Nasafjälls zink och silfvergrufvor i Norrbottens län.-SGU C 154, 427-452.
Tegengren, F.R., 1924: Sveriges ädlare malmer och bergverk. - SGU Ca 17, 406 pp.
Trouw, R.A.J., 1973: Structural geology of the Marsfjällen area, Caledonides of Västerbotten, Sweden. SGU C 689, 155 pp.
Van Roermund, H.L.M., 1985: Eclogites of the Seve Nappe, Central Scandinavian Caledonides. In Gee, D.G. and Sturt, B.A. (eds.): The Caledonide Orogen - Scandinavia and Related Areas. - J. Wiley & Sons, Chichester, 873-886.
Van Roermund, H.L.M., 1989: High-pressure ultramafic rocks from the Allochthonous Nappes of the Swedish Caledonides. In Gayer, R.A. (ed.): The Caledonide Geology of Scandinavia. - Graham and Trotman, 205-219.
Van Roermund, H.L.M. and Bakker, E., 1984: Structure and metamorphism of the Tängen-lnviken area, Seve Nappe, Central Scandinavian Calsdonides. - GFF 105, 301-319.
Vidal, G., Moczydlowska, M. 1995: The Neoproterozoic of Baltica - stratigraphy, palaeobiology and general geological evolution. Precambrian Res. 73, 197-216.
Warr, L.N., Greiling, R.O. & Zachrisson. E., 1996. Thrust-related, very low-grade metamorphism in the marginal part of an orogenic wedge, Scandinavian Caledonides.- Tectonics, 15, 1213-1229.
Williams, P.F. & Zwart (1977): A model for the development of the Seve-Köli Caledonian nappe complex. - In: Saxena, S. Z Bhattacharji, S.E. (eds.): Energetics of geological processes. - (Springer), New York, 169-187.
Zachrisson, E., 1964: The Remdalen syncline. - SGU C 596, 53 pp.
Zachrisson, E., 1969: Caledonian geology of northern Jämtland - southern Västerbotten. - SGU C 644, 33 pp. -
Zachrisson, E.,1971: The structural setting of the Stekenjokk ore bodies, central Swedish Caledonides. - Econ. Geol. 66, 641-652.
Zachrisson, E., 1973: The westerly extension of Seve rocks within the Seve-Köli Nappe Complex in the Scandinavian Caledonides. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 95, 243-251.
Zachrisson, E., 1982: Spilitization, mineralization and vertical metal zonation at the Stekenjokk strata-bound sulphide deposit, central Scandinavian Caledonides. - Trans. Inst. Min. Metall. 91, B192-199.
Zachrisson, E., 1984: Lateral metal zonation and stringer zone development, reflecting fissure-controlled exhalations at the Stekenjokk-Levi stratabound sulfide deposit, central Scandinavian Caledonides. - Econ. Geol. 79, 1643-1659.
Zachrisson, E. 1996. Berggrundskartan 22G Vilhelmina SV, 1: 50 000. - Sveriges Geologiska Undersökning, Serie Ai 85.
Zachrisson, E. & Greiling, R.O. 1996. Berggrundskartan 22 G Vilhelmina NV,1:50.000.- Sveriges Geologiska Undersökning Serie Ai 84. Uppsala.
Zachrisson, E., Greiling, R.O. & Persson, P.-O., 1996. Recognition of basement rocks in the metamorphic Seve Nappe: the U-Pb zircon age of the Nuortenjuone Gneiss, Upper Allochthon, central Swedish Caledonides.- Sveriges Geologiska Undersökning Series C 828, 56-72.
Zwart, H. J., 1974: Structure and metamorphism of the Seve-Köli Nappe Complex (Scandinavian Caledonides) and its implications concerning the formation of metamorphic nappes. In Belliere, J. et al. (eds.): Geologie des Domains Cristallins. - Soc. géol. Belgique, Liéges, 129-144.
to the top